Sammanhang

Jag värmer det lilla röda hjärtat i handen innan jag lägger tillbaka det vid graven. Inte synligt,där gravstenen står, utan en liten bit vid sidan av där urnan är nedgrävd.

Sorgen får fritt spelrum och jag tappar fotfästet en stund. Men jag faller mjukt. Runt mig finns tjocka släkten, 35 stycken, och de tar emot.

De behöver inte säga så mycket för att dämpa fallet. De finns.

Naiv

Jag försökte träffa honom för några år sedan. Ett förutsättningslöst möte. Inga krav på förklaringar, inga djupa samtal, inga jobbiga frågor. En kopp kaffe. Jag ville se hur han blev. Jag ville se honom i ögonen. Bara det.

Märkligt nog bestämdes en dag.

Jag åkte ner och sov hos bekanta i Malmö. Samma dag jag skulle ta tåget över sundet ringde han och backade ur. Jag fick en påhittad anledning. Ångesten i hans röst var påtaglig.

Det var ångesten i rösten som slutgiltigt fick mig att inse att det verkligen var sista gången, där på Hovedbanegård i Köpenhamn för så många år sedan.

Soppa på rötter

Jag har inget minne av att mina biologiska föräldrar har bott tillsammans. Jag bodde hos mamma och träffade min pappa då och då. Lagom mycket för att längta förtvivlat, inte tillräckligt för att lära känna på riktigt.

När jag var tonåring bröt han kontakten.

Jag har haft en närvarande och bra pappa i form av en styvpappa och en formell adoption genomfördes för ett par år sedan.

Men det är en bit som saknas. Det går inte att komma ifrån.

Jag har talat i telefon med min biologiske far ett par gånger under åren. Han vet att jag har barn, att mamma har gått bort. Jag har skickat några foton. Det är på en nivå som låter mig hålla den distans jag behöver. För det är lönlöst att vänta på att få något därifrån. Det är en setup för besvikelse.

Jag vet inte hur han åldrades. Det finns inga foton efter att kontakten bröts.

Min sista minnesbild är från ett café på Hovedbanegård för tjugo år sedan vid det awkward moment ett stundande avsked innebär. För mig väntade tågresan där tårarna rann över att behöva åka. Hans bilresa var nog mer en lättnad över att få återgå till sitt vanliga liv.

Nu är han död och chansen att få de svar jag visste aldrig skulle komma är borta. Chansen att få en vuxenbild av denne man också.

Hur sörjer man en skugga?

Man gör en kletig relationssoppa på de minnesfragment som finns av besöken som blev av. Man lägger till sorgen över relationen som aldrig blev och blandar med den skam och det självförakt som kommer av att bli bortvald.

Kvällens

Inte bra.

När går sorgen över? Oftast när jag tänker på mamma är det i presens, kanske på en lång resa, antagligen med möjlighet att läsa bloggen så att hon hänger med lite i vad som händer.

På den nivån fungerar det att tala med barnen om henne och att gå vidare med mitt liv.

Men sedan. Ibland. Så slår det mig att hon faktiskt är helt borta. Att jag aldrig mer kommer träffa henne. Och den insikten gör så jävla ont.

Allting stannar för en stund och jag är tillbaka vid dödskampen, eller livskampen snarare för hon ville inte dö, på sjukhuset de där sista dagarna med hennes smärta och tankar jag hade som jag har svårt att förlåta mig för. När det blev som värst och jag visste att det inte skulle gå ville jag bara att det skulle vara över snabbt. Inte för hennes skull utan för att jag tyckte det var så svårt.

Det är svårt att tänka sig henne som död trots att jag höll henne i handen en stund efteråt. Helt omöjligt att ta in att hon som var så nära och så larvigt nyfiken att det inte gick att hålla något hemligt inte har en susning om att hon fått en dotterdotter eller att jag har gift mig. Eller att sonen tycker att de sista byxorna hon sydde i en storlek som precis blivit lagom är jättefina. "Mamma, jag tycker min mormor är jätteduktig på sy såna här byxor!"

Läget

Inte så alldeles lysande. Snarare övermäktigt.

Har haft nära till tårar den sista tiden. Har varit sjuk och det tär på ork och humör med egen feber och nattvak med Lilla Skrutt, även om det inte är allvarligt.

Men jag halkar efter studiemässigt och har litegrann tappat sugen. Börjar fundera på om jag verkligen orkar.

Mamma fyllde år i dagarna och det känns. Är väl lite en del av problemet. Att jag skulle vilja ringa och bara ösa ur. Med henne i andra änden som lyssnar utan att säga att det finns folk som har det värre eller påpekar hur mycket jag har att vara tacksam över. Som bara bryr sig om. Som känner mig så väl att hon vet att jag vet att jag egentligen har det bra och inte behöver pekpinnar utan bara ett öra att ösa i en stund.

Efter gravljusinköp

Det är ingen rolig tid på året.

På Allhelgona samma år som mamma gick bort var hon med runt bland släktgravarna. Runt den tidpunkten förstod jag att det var något på gång: hennes sjukdom förvärrades efter att ha varit stabil länge.

Från att ha varit en av de mest snabbtänkta och verbala blev hon långsam och lite förvirrad. Och hon märkte det själv och sörjde sin tappade skalle som hon själv uttryckte det.

Det var då jag började anpassa mig på ett sätt som inte tidigare behövts, så omärkligt för henne som möjligt. Höll samtalen enkla: om vardagliga saker istället för att sväva iväg i abstrakta diskussioner där jag intagit en ofta rätt extrem ståndpunkt för nöjes skull.

Det var också den hösten jag slutade vara uppriktig med hur jag mådde inför henne. Innan hade vi kunnat dela sorgen och oron inför hennes sjukdom och saker jag bar på. Nu blev det viktigaste att hon åtminstone skulle slippa oroa sig för oss som skulle bli kvar.

Söndagskväll

Vi gick igenom garderob efter garderob med mammas kläder igår, jag och lillasyster. Vi hade en effektiv skattletarapproach till det hela. Inbillade oss att vi letade vintagefynd bland hennes kläder som vi gjorde medan hon levde. Istället för att städa bort hennes liv.

Det funkade. En hög till lillasyster, en hög till mig och en till secondhand. Så långt allt gott. Bra att få det gjort.

Men tanken på de tömda garderoberna är tung.

Ibland på besök har jag öppnat garderoben, strukit med handen över plaggen och andats in doften. En gnutta damm, en smula tvättmedel men också en aning mamma.

Nä, det var just det...

Jag tittade till mammas grav tillsammans med sonen. Han vet att hon är död men inte riktigt vad det innebär annat än att man inte kan träffa henne.

Jag: Nu får vi säga hejdå till mormor för vi ska åka hem!
Sonen: Hejdå mormor!
Paus
Sonen: Mamma, mormor inte säger hejdå!

Inte så vidare vuxen

Om man ringde till landet kunde man höra hennes röst på telefonsvararen flera månader efter att hon gått bort. Antar att ingen tänkte på att radera meddelandet. Jag visste om det men kunde inte förmå mig till att påtala det. Ville ha kvar möjligheten.

Jag ringde ett par gånger när jag visste att stugan var tom bara för att lyssna. Rösten var verklig. Som att inget var förändrat och att allt jag behövde göra var att prova numret till stan eller mobilen.

Jag slutade ringa. Var rädd för att det skulle bli en snuttefilt, ett sätt att inte riktigt släppa taget. Ytterligare en tid senare provade jag ändå igen, ville bara lyssna lite till, men då var meddelandet utbytt.

Jävla helvetes förbannade skitcancer.

Alldeles vanlig lördag

Mammas gravsten har kommit på plats. Jag tog en långpromenad till kyrkogården i dag, alldeles själv för att se hur det blev. Stod i solen och blinkade bort ett gäng envisa tårar och gick sedan hem och fortsatte med livet.

Runt mig händer stora saker. Sonen har lärt sig trampa på trehjulingen. Dottern sitter med vid bordet i hög barnstol och ser avundsjuk ut när vi andra äter rosa pasta. Hon smakar på det hon lyckas lägga tassarna på och jag blir nervös när sonen glatt erbjuder det ena och andra. Nervös och lite stolt. Det är rart att bjuda lillasyster på små bönor och ärtor, i synnerhet som han gärna mumsar i sig dem själv.

Gråblekt

Idag är det gråblekt och det hjälper inte att UNT rapporterar om det första tussilagofyndet.

Var på släktkalas i helgen och flera släktingar påpekar hur lika vi är, dottern och jag. Jag suger i mig, vill fråga vidare. Knyta ihop generationerna med mig i mitten.

Fast det går ju inte.

Dels för att ett kalas knappast är rätt ställe för ett långt samtal om barndomen och dels för att mamma- som vore rätt person att tala med- är borta.

Ära den som äras bör

Har städat linneskåpet här hemma vilket var ett välbehövligt projekt. Nu ligger underlakan till enkelsäng och dubbelsäng, med och utan resår, örngott och påslakan prydligt ihopvikta och inlagda på märkta hyllor enligt ett alldeles underbart logiskt system. Tar två steg tillbaka och beundrar mitt verk och sinne för ordning och reda. Jag känner mig som en duktig, välorganiserad människa i ungefär 20 sekunder tills jag inser att jag utan att reflektera över det sorterat våra lakan enligt mammas gamla system.

Där någonstans brister det.

Sorgen efter mamma brukar liksom inte kännas så mycket till vardags bland blöjbyten och livsprojekt men nu kommer tårarna; för att jag inte kunde berätta om plusset på stickan i våras eller att jag klarade första tentan, och för att jag har en dotter hon inte fått träffa. Men också för att jag inte kan ringa och berätta att jag nu förstår varför det var så noga med att örngott ska vikas tre gånger på bredden istället för två.