Jag försökte träffa honom för några år sedan. Ett förutsättningslöst möte. Inga krav på förklaringar, inga djupa samtal, inga jobbiga frågor. En kopp kaffe. Jag ville se hur han blev. Jag ville se honom i ögonen. Bara det.
Märkligt nog bestämdes en dag.
Jag åkte ner och sov hos bekanta i Malmö. Samma dag jag skulle ta tåget över sundet ringde han och backade ur. Jag fick en påhittad anledning. Ångesten i hans röst var påtaglig.
Det var ångesten i rösten som slutgiltigt fick mig att inse att det verkligen var sista gången, där på Hovedbanegård i Köpenhamn för så många år sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar