Mest vardagsförenklare per krona. Eller öre.

Vi köpte en vit sådan här i somras på det stora varuhuset.

Ett fack för mörkt och ett för ljust. Nästan-3-åringen och nästan-5-åringen har nu inte bara utmaningen mitt i prick utan även är plagget mest ljust eller mörkt?

Succé.

De små

Har varit på ett första ultraljud och cirkusbebisen stod på huvudet och vinkade. Begåvat med tanke på den ringa åldern 14 veckor. Efter det kändes det tillräckligt säkert för att kunna berätta för barnen att de ska få ett syskon.

Lilla Skrutt som är bitter över att vara lillasyster och inte storebror är något blidkad av att hon kommer att bli både storasyster och lillasyster.

Att hon inte är en pojke är hon fortfarande lite sur över.

Naiv

Jag försökte träffa honom för några år sedan. Ett förutsättningslöst möte. Inga krav på förklaringar, inga djupa samtal, inga jobbiga frågor. En kopp kaffe. Jag ville se hur han blev. Jag ville se honom i ögonen. Bara det.

Märkligt nog bestämdes en dag.

Jag åkte ner och sov hos bekanta i Malmö. Samma dag jag skulle ta tåget över sundet ringde han och backade ur. Jag fick en påhittad anledning. Ångesten i hans röst var påtaglig.

Det var ångesten i rösten som slutgiltigt fick mig att inse att det verkligen var sista gången, där på Hovedbanegård i Köpenhamn för så många år sedan.

Soppa på rötter

Jag har inget minne av att mina biologiska föräldrar har bott tillsammans. Jag bodde hos mamma och träffade min pappa då och då. Lagom mycket för att längta förtvivlat, inte tillräckligt för att lära känna på riktigt.

När jag var tonåring bröt han kontakten.

Jag har haft en närvarande och bra pappa i form av en styvpappa och en formell adoption genomfördes för ett par år sedan.

Men det är en bit som saknas. Det går inte att komma ifrån.

Jag har talat i telefon med min biologiske far ett par gånger under åren. Han vet att jag har barn, att mamma har gått bort. Jag har skickat några foton. Det är på en nivå som låter mig hålla den distans jag behöver. För det är lönlöst att vänta på att få något därifrån. Det är en setup för besvikelse.

Jag vet inte hur han åldrades. Det finns inga foton efter att kontakten bröts.

Min sista minnesbild är från ett café på Hovedbanegård för tjugo år sedan vid det awkward moment ett stundande avsked innebär. För mig väntade tågresan där tårarna rann över att behöva åka. Hans bilresa var nog mer en lättnad över att få återgå till sitt vanliga liv.

Nu är han död och chansen att få de svar jag visste aldrig skulle komma är borta. Chansen att få en vuxenbild av denne man också.

Hur sörjer man en skugga?

Man gör en kletig relationssoppa på de minnesfragment som finns av besöken som blev av. Man lägger till sorgen över relationen som aldrig blev och blandar med den skam och det självförakt som kommer av att bli bortvald.

Söndag

Studiemotivationen är fortfarande helt borta. All annan motivation också.

Den som myntade begreppet det välsignade tillståndet borde få leva på surströmming med vaniljsås ett helt år.

Illamåendet är bättre men inte bra, håret är risigt, hyn ser ut som ett månlandskap, tröttheten påtaglig och jag saknar min gamla garderob eller snarare innehållet och jag trivs faktiskt inte alls med att gå upp i vikt igen.