Soppa på rötter

Jag har inget minne av att mina biologiska föräldrar har bott tillsammans. Jag bodde hos mamma och träffade min pappa då och då. Lagom mycket för att längta förtvivlat, inte tillräckligt för att lära känna på riktigt.

När jag var tonåring bröt han kontakten.

Jag har haft en närvarande och bra pappa i form av en styvpappa och en formell adoption genomfördes för ett par år sedan.

Men det är en bit som saknas. Det går inte att komma ifrån.

Jag har talat i telefon med min biologiske far ett par gånger under åren. Han vet att jag har barn, att mamma har gått bort. Jag har skickat några foton. Det är på en nivå som låter mig hålla den distans jag behöver. För det är lönlöst att vänta på att få något därifrån. Det är en setup för besvikelse.

Jag vet inte hur han åldrades. Det finns inga foton efter att kontakten bröts.

Min sista minnesbild är från ett café på Hovedbanegård för tjugo år sedan vid det awkward moment ett stundande avsked innebär. För mig väntade tågresan där tårarna rann över att behöva åka. Hans bilresa var nog mer en lättnad över att få återgå till sitt vanliga liv.

Nu är han död och chansen att få de svar jag visste aldrig skulle komma är borta. Chansen att få en vuxenbild av denne man också.

Hur sörjer man en skugga?

Man gör en kletig relationssoppa på de minnesfragment som finns av besöken som blev av. Man lägger till sorgen över relationen som aldrig blev och blandar med den skam och det självförakt som kommer av att bli bortvald.