Ny adress

Jag provar att fortsätta blogga på www.lolybloggar.wordpress.com. Det finns bättre möjligheter att mobilblogga där.

Inga ord (Inlägg som aldrig postades, från november 2011)

När jag ser tillbaka på tiden från förlossningen och fram till nu så är det nästan blankt. Månaderna har försvunnit. Eller egentligen har de genomlevts, dag för dag, timme för timme , minut för minut. Varje kväll har jag lagt mig i vetskap om att jag har klarat ännu en dag. Ännu en dag mot att det ska kännas lättare. Insikten om att jag fått en förlossningsdepression kom över mig en dag när jag satt i soffan och grät av ingen - och all- anledning alls samtidigt som jag var irriterad över att jag hade skaffat mig barn så att jag inte kunde ta livet av mig. Det låter mer dramatiskt än det var. Jag googlade lite och sökte sedan hjälp. Nu mår jag bättre. Jag är inte ledsen men jag mår inte som jag brukar. Jag skulle ha börjat läsa den här terminen men det gick inte av flera anledningar. När det äntligen började kännas mysigt att ta hand om lillskrutten och jag började knyta an känslomässigt kändes det så abrupt att inte få någon bra tid med honom. Sedan är det praktiska orsaker. Jag har sömnsvårigheter, delvis på grund av att lillplutten vaknar men mest för att jag har svårt att sova. Och så har jag koncentrationssvårigheter och kan inte följa med på en förelsäning någon längre tid. Jag är arg för att det blev som det blev.

Återkomst?

Har varit nere i det mörkaste mörka och vänt. Jag är på väg upp ur en djup depression och det går långsamt. Det känns som att livet har stått still de senaste åren, där varje dag har varit ett hinder att ta sig över på väg mot nattens sömn och den paus från tankarna den inneburit.

Fredag förmiddag

Det förmodat trötta barnet ger påhittet enmanskuddkrig stående ovationer i sängen.

Sammanhang

Jag värmer det lilla röda hjärtat i handen innan jag lägger tillbaka det vid graven. Inte synligt,där gravstenen står, utan en liten bit vid sidan av där urnan är nedgrävd.

Sorgen får fritt spelrum och jag tappar fotfästet en stund. Men jag faller mjukt. Runt mig finns tjocka släkten, 35 stycken, och de tar emot.

De behöver inte säga så mycket för att dämpa fallet. De finns.

Härska genom att söndra

Fyraåringen i ett rum och nästan-sexåringen i ett annat. Till slut somnade de.

En timme till

Mest ickekompatibla just nu är fyraåringen och vintertidsomställningen.