fredag 1 maj 2015

Inga ord (Inlägg som aldrig postades, från november 2011)

När jag ser tillbaka på tiden från förlossningen och fram till nu så är det nästan blankt. Månaderna har försvunnit. Eller egentligen har de genomlevts, dag för dag, timme för timme , minut för minut. Varje kväll har jag lagt mig i vetskap om att jag har klarat ännu en dag. Ännu en dag mot att det ska kännas lättare. Insikten om att jag fått en förlossningsdepression kom över mig en dag när jag satt i soffan och grät av ingen - och all- anledning alls samtidigt som jag var irriterad över att jag hade skaffat mig barn så att jag inte kunde ta livet av mig. Det låter mer dramatiskt än det var. Jag googlade lite och sökte sedan hjälp. Nu mår jag bättre. Jag är inte ledsen men jag mår inte som jag brukar. Jag skulle ha börjat läsa den här terminen men det gick inte av flera anledningar. När det äntligen började kännas mysigt att ta hand om lillskrutten och jag började knyta an känslomässigt kändes det så abrupt att inte få någon bra tid med honom. Sedan är det praktiska orsaker. Jag har sömnsvårigheter, delvis på grund av att lillplutten vaknar men mest för att jag har svårt att sova. Och så har jag koncentrationssvårigheter och kan inte följa med på en förelsäning någon längre tid. Jag är arg för att det blev som det blev.

Inga kommentarer: