Jag värmer det lilla röda hjärtat i handen innan jag lägger tillbaka det vid graven. Inte synligt,där gravstenen står, utan en liten bit vid sidan av där urnan är nedgrävd.
Sorgen får fritt spelrum och jag tappar fotfästet en stund. Men jag faller mjukt. Runt mig finns tjocka släkten, 35 stycken, och de tar emot.
De behöver inte säga så mycket för att dämpa fallet. De finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar