Inte så alldeles lysande. Snarare övermäktigt.
Har haft nära till tårar den sista tiden. Har varit sjuk och det tär på ork och humör med egen feber och nattvak med Lilla Skrutt, även om det inte är allvarligt.
Men jag halkar efter studiemässigt och har litegrann tappat sugen. Börjar fundera på om jag verkligen orkar.
Mamma fyllde år i dagarna och det känns. Är väl lite en del av problemet. Att jag skulle vilja ringa och bara ösa ur. Med henne i andra änden som lyssnar utan att säga att det finns folk som har det värre eller påpekar hur mycket jag har att vara tacksam över. Som bara bryr sig om. Som känner mig så väl att hon vet att jag vet att jag egentligen har det bra och inte behöver pekpinnar utan bara ett öra att ösa i en stund.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Alla påhejningar känns väl klämkäcka.. så jag skickar några styrkekramar!!!
Uppskattar det. Tack!
har inte riktigt lyckats förmedla det, men du kan inte störa när du ringer.
Om du vill bubbla ring!
Det här skriver jag inte som en direkt kommentar till inlägget (bara) utan jag har haft för avsikt att säga det ett tag.
Men med anledning av inlägget kan jag säga att om det bubblar över när vi pratar är det helt okej för mig.
Stor kram till dig iaf!!
Tror, vid närmre eftertanke att jag tar mig själv friheten att ringa dig framöver, så får vi snacka.
Här kommer en till stor kram till fina du!!
Åh tack!
Just nu kan jag inte prata för jag har ingen röst.;-)
Allt jobbigt blir ju extra jobbigt när man inte får sova. Hoppas det känns bättre snart! Kram!
Skicka en kommentar