Kvällens

Inte bra.

När går sorgen över? Oftast när jag tänker på mamma är det i presens, kanske på en lång resa, antagligen med möjlighet att läsa bloggen så att hon hänger med lite i vad som händer.

På den nivån fungerar det att tala med barnen om henne och att gå vidare med mitt liv.

Men sedan. Ibland. Så slår det mig att hon faktiskt är helt borta. Att jag aldrig mer kommer träffa henne. Och den insikten gör så jävla ont.

Allting stannar för en stund och jag är tillbaka vid dödskampen, eller livskampen snarare för hon ville inte dö, på sjukhuset de där sista dagarna med hennes smärta och tankar jag hade som jag har svårt att förlåta mig för. När det blev som värst och jag visste att det inte skulle gå ville jag bara att det skulle vara över snabbt. Inte för hennes skull utan för att jag tyckte det var så svårt.

Det är svårt att tänka sig henne som död trots att jag höll henne i handen en stund efteråt. Helt omöjligt att ta in att hon som var så nära och så larvigt nyfiken att det inte gick att hålla något hemligt inte har en susning om att hon fått en dotterdotter eller att jag har gift mig. Eller att sonen tycker att de sista byxorna hon sydde i en storlek som precis blivit lagom är jättefina. "Mamma, jag tycker min mormor är jätteduktig på sy såna här byxor!"