Efter gravljusinköp

Det är ingen rolig tid på året.

På Allhelgona samma år som mamma gick bort var hon med runt bland släktgravarna. Runt den tidpunkten förstod jag att det var något på gång: hennes sjukdom förvärrades efter att ha varit stabil länge.

Från att ha varit en av de mest snabbtänkta och verbala blev hon långsam och lite förvirrad. Och hon märkte det själv och sörjde sin tappade skalle som hon själv uttryckte det.

Det var då jag började anpassa mig på ett sätt som inte tidigare behövts, så omärkligt för henne som möjligt. Höll samtalen enkla: om vardagliga saker istället för att sväva iväg i abstrakta diskussioner där jag intagit en ofta rätt extrem ståndpunkt för nöjes skull.

Det var också den hösten jag slutade vara uppriktig med hur jag mådde inför henne. Innan hade vi kunnat dela sorgen och oron inför hennes sjukdom och saker jag bar på. Nu blev det viktigaste att hon åtminstone skulle slippa oroa sig för oss som skulle bli kvar.