torsdag 7 februari 2008

Inte så vidare vuxen

Om man ringde till landet kunde man höra hennes röst på telefonsvararen flera månader efter att hon gått bort. Antar att ingen tänkte på att radera meddelandet. Jag visste om det men kunde inte förmå mig till att påtala det. Ville ha kvar möjligheten.

Jag ringde ett par gånger när jag visste att stugan var tom bara för att lyssna. Rösten var verklig. Som att inget var förändrat och att allt jag behövde göra var att prova numret till stan eller mobilen.

Jag slutade ringa. Var rädd för att det skulle bli en snuttefilt, ett sätt att inte riktigt släppa taget. Ytterligare en tid senare provade jag ändå igen, ville bara lyssna lite till, men då var meddelandet utbytt.

Jävla helvetes förbannade skitcancer.

1 kommentar:

Pratglad sa...

Ville mest skicka en stor stor kram till dig... ditt sätt att formulera sorgen gör att det känns väldigt verkligt och fast jag inte varit med om samma sak själv, så känns det i hjärtat. Min pappa blev frisk efter att ha haft cancer under samma tid som du och jag gick sista året på gymnaiset. Livet är orättvist, för varför skulle inte din mamma få dela ditt jordiska liv med dig i många år framåt??? KRAM!!!