Tro't eller ej men det är nu de ljuvligaste ord man kan få höra av tvååringen. Ett välbehövligt avbrott i raden av mer eller mindre vilda protester mot det ena, andra eller fjärde.
Mmm..dutt! Sägs med ett leende och föregås av stora hejdåpussen innan avfärd till dagis.
Det är lite knepigt att vara tvååringsmamma. Man känner sig avvisad då pappigheten är påtaglig. Man måste vara påhittig för att hålla nere trotsutbrotten på en hanterbar daglig dos. Och man lever på de små glimtarna av gosig, glad unge som trots att det stormar inombords säger "mmm" om mammas pussar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar