Rikspucko

Jag har gjort något som nog får räknas som det mest obegåvade hittills som förälder. Jag skulle kunna twista till det här inlägget så det blir humor av eländet men jag orkar inte. Är för trött på mig själv.

Sonens längd skulle mätas medelst märke på hallväggen. Han var oväntat samarbetsvillig (alla andra mätmetoder har fått avbrytas då stillastående inte är hans bästa gren) vilket raskt skulle få sin förklaring.

Det var nämligen hans tur att rita på väggen när mätningen var klar.

Att säga "Det är bara mamma och pappa som får rita på väggen" med bibehållet allvar är inte möjligt. Jag gjorde så gott jag kunde men var inte tillräckligt övertygande.

Pennan lades för säkerhets skull utom räckhåll men när jag sedan sneglade åt hans håll var han på väg upp på en pall för att försöka nå den. Man riktigt såg kugghjulen snurra: Om jag flyttar pallen hitåt och sträcker mig lite så...

Den lille optimisten försökte till och med få mig att gå till ett annat rum (Mamma skriva datorn!) för att få odla sina graffititalanger ifred.

Idag har han alltså lärt sig rita på väggar och jag antar att vi inom en snar framtid kommer få beskåda hans verk.

Bra där. Verkligen bra.