De första dagarna av sambons bortavaro gick allt som en dans. Piis åv kejk liksom. Barnen var glada, jag sprudlade och lägenheten var städad och fin. Nu har några nätters sömnbrist tagit ut sin rätt och jag är seg som sjutton. Barnen är dock fortfarande glada.
Igår gick jag och lade mig så fort jag fick chansen, vilket innebar att jag somnade elva. Barnen vaknade sju. Av de åtta timmarna fick jag ut ungefär fyra timmars sömn om man räknar bort nattmatningar, tappade nappar och en tvååring som känner sig ensam klockan tre på morgonen.
Lyckligtvis kommer barnens morfar och morbror hit en sväng senare så jag ska försöka ta en liten lur.
Sedan finns det en skavande känsla av otillräcklighet. Att jag borde orka mycket mer än vad jag gör. Jag är ju trots allt inte ensam vuxen i världen utan har tillgång till familj på nära håll som kan avlasta men fasen vad svårt det är att be om hjälp när man tycker att man borde klara sig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar