Funderar efter dagens incident på hur någon kan motivera det pedagogiska värdet i att gå ifrån en tvååring i ett köpcentrum, gömma sig bakom ett hörn och låta ungen bli alldeles förtvivlad och rädd?
Har man koll på barnet, som föräldern hävdade, så hade man kanske kunnat presentera sig för gruppen människor som oroade sig över barnet, och för mig i synnerhet som lyfte upp, tröstade och började leta efter den förmodat borttappade föräldern. Borttappad. Inte förrymd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar