Long time no see

Jag blev överraskad över hur stark reaktionen blev bara av att gå in genom dörren och uppför trappan på Juridicum .

Vidare till väntrummet där jag sitter med öronsus, tunnelseende, hjärtklappning. Golvet gungar, rummet snurrar, väggarna kommer mot mig. Fylld av panikkänslor, bekämpande lusten att rusa därifrån; sak samma vart, bara bort bort.

För att kunna andas.

Efteråt är jag helt tom inombords. Utmattad. För trött för att känna lättnad över att det är över, eller stolhet över att jag inte bara reste mig och gick.