Gaaaah!

Toknervös. På ett sånt där hela jag bostavligen skakar-vis.

Tänk att formen gör sådan skillnad. Det är samma typ av uppgifter som vi alltid löser, med den lilla skillnaden att vi ska gå fram till tavlan och redovisa istället för att sitta ner. Och jag har lust att följa minsta motståndets lag och skolka.

Men det gör jag inte. Utan försöker byta perspektiv till ett "vad vill jag ha ut av det här seminariet"-tänk . Och jag vill egentligen prova att redovisa (åtminstone vill jag kunna göra det utan att bli så nervös och det kräver övning så med baklängesresonemang så vill jag prova) . Det finns ju rätt goda chanser att

a) jag inte gör bort mig alldeles genom att rodna, stamma eller säga helt fel, eller
b) det jag fasar för nu innan; rodna, stamma eller säga helt fel faktiskt inte är så farligt när det väl inträffar.

För jag har gjort just det: vågat chansa och tro att jag säger nåt fiffigt fast det inte var så fiffigt i allafall, snubblat lite på orden och ändå rätat ut det till slut. Och inte var det så farligt i efterhand.

Fast det är klart, det gjorde jag sittande. Inte i allas blickfång. Och here we go again...Gaaaah!