Som ättika

Blev av med förra mjölkstockningen i förrgår och har en ny klump i bröstet idag.

I fredags ringde jag amningsmottagningen för att få en ny flaska oxytocinsprej. Med tanke på hur jag blev bemött förra gången var jag beredd på att bråka lite men det behövdes inte. Sprej och sympatier fick jag utan problem. Barnmorskan tyckte det lät besvärligt men jag sa att det var okej så länge man får bort stoppen själv utan att behöva ta till antibiotika.

Nu när jag är i samma sits bara någon dag senare känns det inte okej alls. Bara motigt.

Det som är mest irriterande är den här "once you get in you can't get out"-grejen med amningen. Det går liksom inte att sluta från en dag till en annan utan från det att man börjar trappa ner så tar det åtminstone någon månad om barnet ska hinna vänja sig vid ersättning istället. Och att börja med ersättning nu när vi kämpar som bäst med maten känns mest som att göra det onödigt krångligt för sig.

Så jag fortsätter väl då, med förhoppningen att dottern snart äter något som åtminstone liknar en vettig matportion.