Lilla Skrutt och jag äter middag i högt värderad tvåsamhet. Talar om att hälsa på släktingar med barn i Stockholm. Plötsligt blir Lilla Skrutt väldigt tyst. Hon förklarar sig:
-Jag är orolig mamma!
-Jag blir blyg då.
Det är bara att hissa upp hakan från golvet där den hamnat och konstatera att en tvååring hinner resonera rätt så klokt när all tid i världen finns för den som lyssnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar