Näsan över täcket

Börjar så sakteliga återvända till - ja livsglädje är nog att säga för mycket - men åtminstone någon slags entusiasm.

Äkta maken har peppat mig till att resa bort en sväng. Se något nytt.

Jag ville inte alls först. Orkade inte ens tänka tanken att packa en väska eller att välja plats. Men idéen fanns i bakhuvudet på ett lågmält vis och nu har den växt sig till en plan och faktiskt en bokning till Tallin på måndag.

Jag ser fram emot resan och känner mig inte lika likgiltig eller håglös. Tar det som ett tecken på att jag är utarbetad på väg mot normalitet snarare än att jag gått in i en depression.