Idag är det tungt.
Det finns en runt oss som så allvarligt sjuk att hon inte kommer bli bra. Hon är i vår ålder och har två små barn. Hon befinner sig på hospice.
Jag vill inte tänka på det men det går inte att låta bli. Utöver rädslan för att dö, smärtor och ångest så ska hon förhålla sig till att tvingas lämna barnen. Att inte se dem växa upp; oron över deras saknad. Det minsta barnet är så litet att det antagligen inte kommer minnas henne.
Jag är förvånad över hur dåligt jag mår. Det är inte min sorg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
men om du känner den, vems är det då?
Skickar en tanke till dig iaf, klart det låter oerhört tungt.
Stora kramar från kussen i Dalen.
...som ringer igen när det passar bra helt enkelt
Det har du ju rätt i förstås. Det känns bara så -jag vet inte- ...förmätet... att bli så berörd när jag inte känner personen särskilt väl. Som att jag är en nyfiken vid en olycka eller något annat mindre smickrande. Fast det gör mig ju inte gladare att tänka så förstås.
Men man kan ju känna sig otroligt berörd av andras livsöden, inte för att man har en relation till dem utan för att man kan identifiera sig med dem och deras situation. Och det är väl helt enkelt det du gör - funderar över att hon på sätt och vis hade kunnat vara du.
Och visst hjälper det att tro på Gud, men ärligt talat.. i sådana där lägen brukar även jag fråga mig vart Gud tagit vägen och hur han egentligen har tänkt...
... så det är inte givet att tillvaron känns mindre plågsam för att jag håller Gud i handen....
Skicka en kommentar