Man ska vara glad för det lilla

Som i det här fallet är ganska stort ändå:

Än så länge har resten av familjen klarat sig från magsjukesmitta så om inget nytt händer på den fronten är vi friskförklarade i morgon hela bunten.

Från magsjuka alltså. Dottern har en ny förkylning på gång.

Karantän

Sonen hann vara på dagis två dagar innan det var dags igen.

Fast den här gången är det något slags vinterkräkselände.

Rekord?

Jag har precis sanerat vardagsrumsgolvet på glassfläckar.

Det är alltså en liten skrutt som skvätt glass från köksbordet och tre meter bort. Och jag vet precis när det hände: när hon upptäckte att om hon slår skeden i spillet bredvid tallriken så plaskar det med ett festligt liksom schlurpigt ljud.

Oväntat

Tävlade om biljetter till ett event som verkade roligt och när dagen inföll sig var jag bara glad över att inte ha vunnit eftersom det krockade med sonens mardrömsvecka och jag alltså inte hade kunnat åka.

Dagen efter fick jag ett mejl där de beklagade att inte alla kunde få biljetter men att de ville skicka något eftersom de tyckte om min motivering.

I dag damp det ner tre CD-skivor i brevlådan varav en släpps i dagarna och fanns på min önskelista!

Trött

Jag håller på bli knäpp. De senaste tre veckorna har det varit fyra dagar då vi alla varit friska.

Är det inte den ena så är det den andra eller vi allihop. Just nu är det maken och dottern som har de färskaste förkylningarna. Sonen är på recoverystadiet efter sin mardrömsvecka och jag är så otroligt trött och grinig.

Idag kostade det på en jätteansträngning att inte brista ut i ett argt och anklagande "varför kan du aldrig göra som man säger" till sonen. Det hade inte bara varit elakt utan även djupt orättvist, då han nästan alltid gör som man säger.

Jag känner mig usel som mamma, usel som människa och det är en klen tröst att orden aldrig kom ut.

Vändning

Sonen äter och dricker igen. Inga mängder men åtminstone frivilliga inga mängder.

Det är läskigt hur mycket det går att tunna ut på en vecka: hans kläder är alldeles stora på kroppen.

Runt midnatt

Sonen fick i sig ett glas saft innan läggdags och den värsta oron lade sig.

Nu ska vi väcka honom för nästa Kåvepenin-fajt.

Har fått tips om att muta med något han tycker är gott som han får efter medicinen men för tillfället är till och med glass och lördagsgodis mest ett straff så den metoden fungerar inte.

Ingen blogglust

Sonen är snart inne på sjunde sjukdygnet.

Jag är inte den som åker till barnakuten vid minsta förkylning (även om sjukvårdsrådgivningen fått ett och annat samtal genom åren) men är ganska orolig den här gången.

Utmaning

Sonen är fortfarande sjuk.

Nu ska vi truga i vårt lille glassvägrande ynklo 30 doser penicillin.

Det ovanligt aggressiva inlägget

Jag har bloggtorka.

Är så less och arg över det mesta som skrivs om amning och alkohol och barnmorskor att det lägger sig emellan.

Folk är idioter. Det är inte bättre än så. Man blandar ihop äpplen och päron och kunskap med allmänt tyckande och moraliska aspekter och fan och hans moster.

Om man väger in de andra aspekterna än de rent medicinska, som Vårdförbundet skriver, så ska det framgå.

Och varför (när man nu erkänt att det inte handlar om alkoholhalten i bröstmjölken) är det inte möjligt för en barnmorska att säga ungefär så här till båda föräldrarna: Den som ansvarar för ett litet barn ska vara nykter. Bröstmjölken i sig blir inte farlig av alkohol men du som förälder blir ouppmärksam och det i sig är en fara och otrygghet för barnet.

När de moderliga omsorgerna gått för långt

Sonen (så fort han får syn på mig, innan jag ens hunnit fråga): Jag vill inte ha något att äta!Jag vill inte ha vatten eller saft eller varm choklad! Jag vill inte ha en tröja!

Han är inne på sin fjärde feberdag och äntligen ligger han närmre 38 än 40 grader. Jag förstår om han tröttnar på frågorna om mat och dryck men så länge han tackar nej till och med till glass så måste man truga.

Knappt hjälpsamt alls

Svaret på den lista med förslag på nio (!) alternativa förskolor jag mejlade handläggaren blev:

Det finns inga lediga platser på någon av dessa förskolor just nu. Däremot tror vi och hoppas att det kommer att tillkomma fler lediga platser. Det saknas just nu ca 300 platser till våren och var vi kan erbjuda plats till januari är i dagsläget inte klart.

Crash and burn

Är galet lycklig över att inte galet mycket pengar lagts på en äppelsladd när den gamla datorsladden brann. Hårddisken har nämligen kraschat.

Med en fungerande dator hade jag kunnat rapportera dotterns tre steg utan stöd i går.

Sonen bygger bokstäver av leksaker på golvet och håller på att lära sig räkna. Rabbla siffrorna har han kunnat länge men nu börjar förståelsen komma och han provräknar händer, cykelhjul och gärna sådant som killas på lillasyster. Ett-två, ett-två.

Tips och tricks

I helgen har vi fördjupat oss i en bok med 2000 husmorstips.

Tydligen är det ovärderligt att spritsa gräddrosor och frysa in ifall man skulle få oväntat besök och den enda förrätten man har hemma är tomatsoppa på burk (piffas till med gräddros vid servering) eller om efterrätten är enkel (piffas till med gräddros vid servering).

För oss som inte fäster så stor vikt vid oväntade gästers synpunkter på förrättens estetik är just gräddrosor inte så användbara.

Ett tips som däremot provats och kan rekommenderas var av mindre 60-tals housewife-stuk och mer lättbegripligt:

Man vänder ananasskivor i farinsocker och steker i smör. Jag serverade med lättvispad grädde till måndagsefterrätt och det blev stor succé.

Då kör vi

Väcka det barn som sover, byta kläder, packa i stora vagnen, ta med mellanmål att äta på vägen. Ner till kyrkogården där vi möter upp släkten för traditionstyngd promenad runt kyrkogården. Därefter middag hos min pappa.

Det är fint, stämningsfullt och roligt att träffa alla. Och så av inte så svårförklarliga skäl svårt på samma gång.

Jag har förresten hört ryktas att det blir äppelpaj till efterrätt.